Jag måste haft sex med en gris! Marilyn Manson om hur han drabbats av svininfluensan.
Har hämtat en stor del av barndomen från mina föräldrar. Ett släplass med mestadels tidningar, böcker, leksaker och spel. De kan liknas vid små skålar fulla med minnen.
Det är imponerande hur minnet fungerar. Jag lyfter upp ett gammalt spel och en fontän av minnen sköljer över mig. Det är inte enbart hågkomsten uppspelat i bildfragment. Jag fångar även känslan och små svårförklarade detaljer som jag borde glömt. Plötsligt är det julaftonsmorgon och jag är liten igen. Jag håller i spelkassetterna till Fairlight och Impossible Mission. Jag inser att det inte är för att åter spela det där spelet, leka med den där leksaken, läsa den där boken – jag sparat sakerna. Det enda jag vill är att hålla i dem för en stund. Det jag verkligen vill åt finns redan inom mig men jag behöver nycklar för att komma åt det. Det är en sjuhelsikes nyckelknippa jag dras med och konsekvens är ett offer för fel nycklar till rätt dörrar. Det finns inte en minsta liten chans att jag följer en röd tråd med mina tankar. Fibblar med nycklarna. Tur det för inkonsekvens är kul. Skitkul. Inbjuder till galna infallsvinklar och låter mig ändå byta åsikt inom radien av en femöring. Minns en uppsats jag skrev för nästan tio år sedan. Titeln var In memory of the unplugged man. Om jag minns rätt gick jag igenom hur minnet var uppbyggt och varför det är möjligt att lagra. Återblickar som denna får mig att inse att jag varit så oerhört mycket mindre dum än jag är idag. Det går onekligen åt rätt håll. En löpande tes i uppsatsen var att allting, alla beståndsdelar av vad som var vi fanns i vårt huvud. Jag gillar än idag de filosofiska grundsatserna i uppsatsen. Jag gillar inte att det hela mynnade ut i en framtida version av minnesknarkande uppkopplade människor a la Strange Days. Den ultimata versionen av framtiden bestod av hågkomst av det förflutna. Titeln prickade exakt vad jag ville säga med uppsatsen och vår vilja att återanknyta till enklare, gladare stunder i det förflutna. Det slår mig att jag genomgående, och ja det här är nästan en röd tråd, inte gillar teknologi trots att jag vältrar mig i den. Know your enemy. And try not to become the next Unabomber.
Det hela mynnar i slutändan ut i vad vi vill uppskatta hos oss själva. Är du som jag en person som krampar när du får i uppgift att skriva ner fem positiva egenskaper med dig själv? Ibland hittar jag inte en enda. Brukar stamma fram att jag försöker vara snäll. Att hundar åtminstone gillar mig. Den var bra. Inte det minsta dynamisk men hur i helvete ska man vara när man försöker bemöta sig själv? Vilka idioter ber oss egentligen att skriva sådana listor? Det blir helt enkelt inte The Real McCoy utan karbonfigurer som blåser bort i vinden. Läs inte det jag skriver. Läs mellan raderna istället. Läs vad någon annan skrivit och inbilla dig att det var jag som sade det. Läs någonting bra, någonting som kittlar neuronerna. Någonting långsamt och expansivt. Någonting mäktigt och vackert. Någonting annat. Läs för helvete.
Eller se en film om du inte orkar. District 9 väntar på dig.
På hundra år har vi tappat två tredjedelar av vårt språk. Det finns undantag – framförallt från akademiska familjer, men även de har tappat sitt verbala språköra. Messengersvengelska är inte vackert. Jag svor inte som liten. Ett medvetet beslut från min sida i förhoppningen om att andra ord skulle dyka upp i svordomarnas ställe. Förmodligen imploderade jag istället. Ja, så var det. Samtidigt läste jag upplagsverk från pärm till pärm i en förtvivlad förhoppning om att åtminstone någonting skulle fastna. Jag försökte andas i de ögonblick ett ööööh kändes som alternativet. Jag har andats mycket genom livet. Akademikersvenskan är lika ful även kryddad med alternativa ord. Vad är då vackert? Jag är enerverande tjatig på att återkomma till Stephen King. Prova läsa någonting av honom på engelska. Hur han lugnt vecklar ut sin historia och avväger ordens balans. Läs sedan någonting av Clive Cussler. Cussler har ett mycket begränsat språk som han kompenserar med ett vansinnigt tempo. Blinka till under en sida och huvudpersonen( oftast Dirk Pitt) har hunnit med att runda jorden och spränga månen. Under alla de böcker jag läst om Dirk Pitt har jag lärt mig att han är vältränad, snygg och gillar bilar. Djupare än så går inte personskildringarna. En avkrok, javisst. Språket är inte en konst. Det är ett hantverk och verktygen har rostat sönder eller ersatts av ett elektroniskt universalverktyg som stressar dagsljuset ur dagen.
Vad vill minnena säga mig? Jag tror vi kan relatera till en vetenskaplig metod för att finna ledtrådar. Ockhams rakkniv är en metod som ber oss leta efter de enklaste lösningarna. Krångla inte till det i onödan. Hela metoden får inte dras till sin spets eftersom det enklaste svaret på varför vi existerar är att vi inte existerar. Det finns någonting trivsamt i att vandra en varm sommardag längs en stillsam grusväg med någonting otvunget i sinnet och Fats Domino spelandes i huvudet. Ingen mp3-spelare intryckt i hörselgångarna utan hjärnan som spelar ur minnet.
Avskalad och lätt. Vi tillbringar första delen av vårt liv med att bygga upp intelligens. Resten av livet tillbringar vi med att försöka komma undan den.
Jag har ett helt gäng med skålar uppdukade i förrådet som hjälper mig. Hur jag nu kan vara rädd för någonting som är så litet är en annan fråga.
