Årskrönika

Det skrivs ett antal minneslistor – till och med böcker om årtiondet som lämnar oss. Jag skulle kunna skriva en liten krönika om 00-talet. Skulle förmodligen låta som nedanstående antal rader.

Douglas Adams beskrivning av jorden som ”i stort sett menlös” ur uppslagsverket Liftarens guide till galaxen letar sig in i medvetandet.

Under 00-talet förvandlades allting till en homogen cirkel utan utstickande taggar. Allting var avrundat och genomtänkt. Nu kanske det är så det är med evolutionen. Allting rundas av – till och med stora berg.

00-talet var det årtionde som tog livet av drömmen om ett intressant cyberspace. Det började med att vi skapade egna hemsidor, sedan kom bloggen och vi behövde bara skriva, sedan kom facebook och twitter. Nu behöver vi bara skriva om att vi ska gå och duscha och att vi äter spagetti till middag. Eller helt enkelt bara klicka på den jävla gilla-knappen. Men det är inte det jag egentligen menade med att cyberspace är dött. Jag levde febrig av William Gibson-drömmar om framtiden i början av 90-talet. Nu kvävs jag av den välregisserade likformigheten ditklistrad för vårt eget bästa. You had to fuck it up.
00-talet var det årtionde alla strävade efter att vara annorlunda utan att skilja sig från mängden. Det verkade som att alla var egna men på ett typcastat vis. Enkla att kategorisera och definiera. Är det verkligen så enkelt att man är en heavy metal dude bara för att man klär sig i den stilen? Jag kan ge mig fasen på att de som försöker ge sken av att vara hårdast i sin miljö är de första som skiter på sig när världen rämnar.
00-talet var mer lydnadsplan än skogsarbete. Mentaltestare bör testas hårdare och få cigarrerna uppkörda i det hål de får idéerna från. Bruksfolket vill inte skita ner sig längre utan föredrar att fika och tala om att träna.
00-talet var årtiondet urkraften hånades av svagheten och ynkryggarna.
00-talet var årtiondet då kunskap ersattes av åsikter.
00-talet var årtiondet då tonåringar ansåg att de var intelligentare än föräldrarna samtidigt som deras främsta informationskälla var platinablonderade modebloggare. Producenter blev de nya musikerna och musikerna blev sångare utan orsak.
00-talet är årtiondet då publiken röstade fram ett gäng hober till årtiondets bästa film framför Gladiator.
00-talet var årtiondet alla julsånger kom från 80-talet.
00-talet uppfann uttrycket ”greenwashing”.  Undrar ni vad det betyder? Se på bensinbolagens ”miljömedvetna” reklamfilmer och fundera fram svaret.
00-talet var så jävla retro att alla tankar på framtiden kändes passé.
00-talet uppfann uttrycket ”förväntningssamhälle” i tron att vi inte fungerat så i alla tider. Det är väl inte någon hemlighet att det är omöjligt att leva här och nu?
På 00-talet fanns det fortfarande människor som hävdade att de försökte fånga dagen. Lycka till med det.
00-talet var när Apple fick hybris och blev allt som deras anhängare anklagat Microsoft för att vara.
00-talet var det årtionde då den enda komiker som höll en monolog någon kunde minnas var Robert Gustavsson.
00-talet var årtiondet då de förvånansvärt självgoda idioterna fann ett bo i kommentarsfunktionerna på välbesökta hemsidor.
00-talet är det årtionde vi slutade ta ansvar och började prata om vikten av att ta ansvar istället.
00-talet var det årtionde då new age-rörelsen slog till med full kraft mot vetenskapen och det sunda förnuftet. Vetenskapen får ta skulden för nuvarande situation och folket vänder sig till det dom inte vet i hopp om räddning.
00-talet var trådlöst, i stora drag tanklöst och försvann spårlöst.

Så hade jag nog fortsatt om jag skrivit om 00-talet. Men på 00-talet slutade vi med att skriva krönikor om saker som hänt. På den punkten är jag hipp.

Men då talar jag bara om bruset på ytan. Min prognos för 10-talet är att det kommer att domineras av drömmar om 80-talet. 80-talet har blivit vår generations 50-tal. En ständig skugga med löfte om en mer sorglös värld fylld med kämpaanda och kärnvapen. Samtidigt har vi nya fiender att ta i tu med nu när kommunisterna knappast orkar skrämma någon längre. TV 4 och reklamradion maler ut sitt budskap dygnet runt och i likhet med de sci-fi skräckfilmer som slog ner i världen på 50-talet bär de ett meddelande om likformighet och uppgivenhet. Vi känner alla samma sak, vi ser med samma ögon och hör likadant. Vi tar bort allt det fula, alla farliga kanter, inga mer obehagliga överraskningar. Vi kommer med en värld där missförstånd inte längre kan hända. Orwell skulle vara stolta över oss.

00-talet var mitt viktigaste och bästa årtionde. Ajöss och tack för fisken!

Hej hej. Och nu över till det jag egentligen ville skriva.  Jens Peterson har skrivit en liten lista över vad han anser vara de 100 bästa låtarna någonsin på sin blogg. En energisk läsare gjorde en spotify-lista över låtarna, minus tre han inte kunde finna. Här har du spotify-länken till låtarna.  Det handlar bara om personliga åsikter så om du anser att Take That borde varit med på listan bör du föra den diskussionen med ditt navelludd.

Tillägg: Listan var inte riktigt min topplista kan jag nog säga efter en genomlyssning, men jag svajar som en pendel i ren alkohol. Blev dock glatt överraskad att Del Amitris Nothing ever happens letat sig in i listan. Här finns fler listor att glädja och reta sig över: Spotify playslists. Och nej. Jag är inte sponsrad av Spotify. Jag försöker bara bli mer normal, avrunda kanterna och korrigera min personlighet.

God fortsättning

Så skaffar du dig Spotify till Jul!

Ett ovanligt konventionellt inlägg inför julen. Spotify free kräver i vanliga fall en invite från någon vänlig själ. Vänliga själar är inte alltid lättfunna. Lösningen är att bli fransk. Bör understryka att informationen är tagen från andra sidor och läggs endast ut för att du kanske skulle missa det annars.

Steg för steg guide:

1. Gå in på www.hiload.org
2. Skriv in följande adress i fältet:

https://www.spotify.com/en/get-started/

3. Klicka continue när varningsrutan flyger upp.

4. Fyll in dina uppgifter. Skriv in 69002 som postal code.

5. När registreringen är avslutad laddar du ner programmet och installerar det.

6. Klicka här för att logga in på din profilsida sedan:

https://www.spotify.com/en/account/profile/

7. När du har loggat in klicka på Edit profile och ändra ditt land från Frankrike till Sverige och ditt postnummer till ditt riktiga postnummer. Du kan bli avstängd från Spotify om du inte gör det.

Nu när du är klar kanske du undrar hur kul du kan ha med detta program?

Ett exempel i tiden är julsånger. Jag länkar till en artikel av Anders Nunstedth där du finner två Spotify-länkar till jullåtar. Prova på och njut.

Här är länken:

http://blogg.expressen.se/anders/entry.jsp?messid=564041

Här är adressen till ett gäng Spotify-listor där du kan öva upp dig:

http://twitter.com/spotifylistor

Jag kommer härefter lägga in länkar till mer intressanta listor när jag snubblar över dem.

En sida som inte går att undgå är Per Bjurman’s listor på Halvars sida:

http://halvar.wordpress.com/bjurres-horna/

Min önskelista

Problemet med att skriva någonting är att hitta rätt öppning och infallsvinkel för att i slutändan få sagt den lilla tanke du bygger hela texten på. Jag har tanken men har just nu saknar jag infallsvinkeln. Det jag tänker är: Ge mig en pissränna – inte det stora blå. Ge mig den befläckade idén – inte den fulländade avhandlingen. Ge mig John Carpenter – inte Francis Ford Coppola. Ge mig den där känslan som infann sig på 80-talet när jag såg They Live första gången. Ge mig de lösryckta tankar som kritiker kallar skräp. Ge mig Evil Dead och menlösheten. Ge mig lukten av vinyl och svunna tider. Ta min kunskap – ge tillbaka min inspiration. Ge mig tv-spel som inte stryker mig medhårs och tänker: ja visst måste vi hjälpa den lilla gossen att ta sig till slutet av den sista nivån. Ge mig en elak jävel som ber mig fara åt helvete! Ge mig sanningen inbäddad i bomullsvita lögner. Ge mig lego för helvete – bitar saknades och jag blev aldrig klar. Ge mig ett intressant misslyckande som slog ihjäl sig mot dörren till verkligheten. Ge mig någonting nytt nu när datorer blivit allmänhetens drog.

Ge mig monster med blixtlås och någonting än mer hemskt därunder. Ge mig en stor skärm och nackspärr. Ge mig röd plysch och dålig kroppshållning. Ge mig en motorväg av bildligt ljus. Ge mig neuroner som kommunicerar. Ge mig kopplingsschemat till rädslan. Ge mig öde vägar och midvinterklar stjärnhimmel. Ge mig ett flipperspel och en semla. Ge mig spårljus och köldskador. Ge mig Ed ur Shaun of the dead. Ge mig talang och ett yrke som suger ut den. Ge mig en skaplig idé och en varning istället för specialeffekter. Ge mig en Carlsberg på en mysig bar där rösten inte drunknar i oljud. Ge mig en knuff i ryggen och en poetisk ådra jag kan stundera på min stubbe i skogen. Ge mig historiens förlorade vingslag och möjligheten att skjuta ner nästa anka innan den hänt. Ge mig för en gångs skull en röst som säger det jag tänker. Ge mig den öppna isen och tystnaden. Ge mig en varm glögg och en stund för mig själv med Max urna. Ge mig en god jul.
Ge mig den rena konsumtionen med förlängd mättnadskänsla utan ångesttoppning.
Ge mig existens tills jag spricker, exploderar och blir ett vackert fyrverkeri in i det nya årtiondet.

Eftersom mina önskningar är orealistiska kvarstår en önskan:

Ge mig en låda skumtomtar( 47 kronor, jag kan bidra med hälften).

Jag tror, verkligen tror att om vi äntligen får se mekanismen där bakom och förstår hur det fungerar. Det är då – helt felaktigt och emot gängse teorier om kunskapsro – rädslan tar överhanden. Vi ser på den imaginära panelen i händerna och försöker förtvivlat montera tillbaka den likt locket på Pandoras ask. Någonstans inom oss skriker en röst till den döva frontalloben de klassiska skräckfilmskommentarerna: Gå inte in dit din idiot!

I hopp om att allting åter igen kommer fungera som innan. När allting kommer omkring tror jag på ganska mycket. Det är så när man inte vet. Mmmm… skumtomtar. Behövs bara det. Skumtomtar och ett hopp om att vi blir gamla tillsammans.

Maskiner

Breidablick.

Det vackraste hemmet i hela världen. En underskön plats fylld av godhet, vackra tankar och fulländad underbar design. Baldner bodde där, du vet han som dog av en mistelpil i den nordiska mytologin. Den nordiska mytologin är fylld av förmänskligade karaktärer och mustig humor. Orsaken till att det är på det viset är att historien skrivits av kristna tolkare. Snorre Sturlasson var en så kallad lärd kristen när han skrev ner historierna ur den nordiska mytologin. Eftersom den religiösa laddningen försvunnit ur historierna tilläts han se på dem ur en mer respektlös synvinkel. Gudarna förmänskligades och belades med mänskliga svagheter. Snorre hade förvisso inget val. En bokstavstrogen tolkning av den utdöda religionen kunde tolkas som kätteri. Utdöende religioner dör ingen vacker död. Ingen gör det. Snorre mördades av sin svärson på order av den norska kungen.

Återskapandet av Breidablick. Förhoppningsvis duger det med lite fondväggar och väl valda klinker- och trägolv för att nå dit. Lite dansk design i vardagsrummet gör änglarnas närvaro mer distinkt. Vi köper det i meter och kvadratmeter. Med hjälp av foton i bloggar dokumenterar vi det evangeliska arbetet bit för bit. Vi vill inte nå dit ensamma i vår altruistiska strävan men väl först. En pappelinamatta. Tanken är inte unik men du har förmågan att sätta den i ett unikt sammanhang. Om du bara hade sex meter i takhöjd så idéerna rymdes. Du vill åka från din arbetsplats koja till ditt slott och väl äntligen hemma slå dig ner och beställa in lite roomservice samtidigt som du kan skratta åt grannen som har Sveriges fulaste hem.  Jag skäms som bara Nemo kan skämmas för den meningen.

kent är världens bästa grupp. Jag har vetenskapliga bevis. Min hjärna säger att det är så.

Eftersom Snorre gärna såg på de mytologiska gudarna som verkliga mänskliga hjältar ur historien undrar jag hur han såg på Oden, Tor och för alldel Loke. I mänsklig form kan de rimligen inte varit någonting annat än mordiska psykopater. Men i och för sig. Kung David är en betydande person i Bibeln och se bara på hur han var. En av hans ättlingar var alltså guds son Jesus. Det som är intressant med denna tid var hur många konkurrerande guds söner som var verksamma i samma område. Appolonius( inte det grekiska matematiska geniet) och Simon trollkarlen är bara två av de mer bortglömda. Vi kan även nämna det mer krigiska exemplet Simon Bar Giola. De följdes av troende men glömdes av historien eftersom de förlorade. Deras minne dog en smutsig död.

Detta får mig att se på tro ur ett mer vetenskapligt perspektiv. Den tanke som jag stannar vid är om det inte vore bättre om religionen bestod av en tro på burlesk bitter humoristisk ironi. Varför inte på en gång tro på någonting som visat sig bestå tidens tand? Låt skratten förena oss tills döden skiljer oss åt. Samtidigt är jag en idiot och som sådan kan jag bara nudda vid tankar på avstånd. Jag studerar dem med drömsk avund. Jag känner mig som Donkey Kong, Mario och tunnan på samma gång. Mina studiekamrater sade en gång att jag balanserar på gränsen. Jag snubblade av den innan jag lärde mig krypa. Min religion är min omgivning.

Det är därför jag tar förluster oerhört oerhört hårt. Jag tar upp hammaren och fortsätter spika på mitt Breidablick. Inte för att jag är en snickare. De har redan ställt till med tillräckligt.

Jag föredrar att inte veta vad jag gör. Någon gång kommer jag förövrigt att låta rättstavningsfunktionen få som den vill med mina texter. Det skulle bli så jävla kul.

Maskiner. De har humor!

The art of war

Välj dina strider för när du hamnat i ett krig märker du snabbt att alla lider. Boken Krigets konst skrevs av Sun Tzu omkring 600 år innan vår tidsräkning startade. Älskling det är livet! Låt oss leka med det! Men mönster förändras. Det som börjar som spontan lek blir strategi utan förmildrande omständigheter. Du börjar röra dig försiktigare. Likt Somerseth i filmen Se7en ser du ringarna av dina handlingar. Dina ord bromsas upp av presumtiv eftertanke.Du blir förbannat skicklig på att röra dig över svartbränd mark. När du väl upptäcker att din omtanke börjat dö ut inser du att omgivningen ser till dig för att rädda dem. Du befinner dig i den klassiska filmhjältens än mer klassiska formsvacka i mitten av filmen. Just innan hjälten tar sig samman och bär smärtan mot sitt slut. Motvillig men uppburen av ansvar. Men men men? Ja just det. Men vem tänker på de svältande barnen i Afrika när vi inte orkar äta upp allt? Ironi javisst. Vi äter hela tallriken och fortsätter genom köksbordet. Rädslan går över – oron stannar kvar som ett otydligt sinne i ditt bakhuvud. Den blir någonting som balanssinnet får tygla tills alkoholen slår undan benen. Eftersom du är en halvfrysen svensk med positivistisk världsbild är det så det är. Det är så det är. Enligt Karl Marx är saker som de är eftersom vi är upplärda att se på tingens natur på det viset. Jag blir förtvivlad när jag ser hur djur utrotas och miljön förstörs. Samtidigt är jag ingjuten med en mäktig känsla av att vi inte kan göra ett dyft åt det. När vi hamnar i främre ledet av lämmertåget når vi insikt men resten skjuter på bakifrån. Det är möjligt att vi hinner leva ut vår tid här. Det är som att studera ett snöoväder genom ett superisolerfönster. Det ser så vackert otäckt ut men det berör oss inte. Förr eller senare börjar vi fundera om vi inte är idioter. Att vi befinner oss i ett utvecklingsstadium som blir bättre bara vi hinner bli lite smartare snabbt nog. Att meddelandet om stupet framöver når bak till de som skjuter på. Jag är rädd för att även de längst bak i ledet dock vill se stupet innan de vänder. I nyfikenhetens namn. Och vetenskapens.

Vi är idioter Kent

Life´s what you make it – dont you hate it? Talk Talk

Bättre än bäst

Nyper så hårt om pennan att det kolbaserade stiftet förvandlar det jag skriver till diamant. Nobelpriserna regnar över mig och orden är oförstörbara. Detta är inte bara ettor och nollor som väntar på nästa systemfel. Jag känner hur de elektriska impulserna stöter mig framåt. Jag blåser bort löven med en pistol större än min arm. Inte för att det händer men jag ser det när jag blundar. Jag blundar så hårt att jag ser Elvis när jag öppnar ögonen igen. Thank you very much! A-ha, aha! Had better get a move about beacuse I saw you leaving through the front door. Stirrar yrvaket på Elvis, naturligtvis lika snygg som alltid och frågar var fasen the front door ligger. -It’s the door in front of your back, ticky tack ticky tack! Tack tack svarade jag med en röst som lika gärna kunnat ligga på andra våningen.

Elvis är inte som min TV. Elvis får mig att ifrågasätta om jag verkligen bör låta TVn ta alla mina beslut. Elvis är hårdare än Rammstein. Han kan ju för helvete penetrera verkligheten. Elvis tog sin pistol och likson whoooah! Weg fahren. Weg weg weg way way way… vägen rullar vidare. Beslutar mig för att följa eftersom … ja … offroad är en jävla ojämn väg att följa. Elvis kan skita i allt sådant. Han kan vigga sideways och 800 grader emot solen. Är man så cool kommer man undan med att ljuset kröker sig motsols. Får mig att önska mig en fiol som kan spela dumheterna ut ur hjärnan. Eller hur Einstein?

Släpper stenen med en flämtning av överlevnad. Den var tyngre än mig och egentligen för tung. Samtidigt kom de där dumma kommentarerna som får ögonen att svartna. Sluta nu! Du orkar inte! Som att hälla bensin på elden. Jag vill bevisa för hela den här jävla världen att jag orkar stenhelvetet. Jag står i ett fågelreservat där fåglarna slutat sjunga. Om dom ännu är närvarande ser de på mig och ingen annan. Det som fastnar på mig är kommentaren om hur meningslöst det är att kämpa. Låt maskinen göra det. Jag blir så urförbannad. Sliter upp stenhelvetet och vinglar mig mot målet. Benen börjar skaka av syrebrist. Jag försöker tänka hur Max skulle tänka i en sådan situation och beslutar mig för att fortsätta tills benen inte bär längre.

Jag släpper stenen och dröjer med att vända mig om. Förväntar mig ingenting mer än hånskratt och flackande osäkra blickar. Jag ser en värld som söker medhåll i tron att den ännu existerar. Jag ser en värld där vi vet att om någonting bara är hårt nog är det värt något. Känner hur blodets pumpande börjar avta och syresättningen av hjärnan börjar. Snart kommer den lilla musiksnutten som signalerar att systemet är uppstartat. Ser på stenhögen och särskilt de runda stenarna. De där jävlarna är gamla. Jag borde sälja dem som en Stonehenge-byggsats.

Om vi inte hade någon sexualdrift skulle vi vara mycket smartare nu. Och utdöda förvisso. Skrev nyss ned en fem sidor lång uppsats om multimedia. Lämnade in den med ett knapptryck och börjar omedelbart att skaka. Jag vet inte ens längre vad jag skrev. Detta är på universitetsnivå. Om de inte avrättar mig nu är världen fel. Känner hur jag inte kan sluta nypa med händerna igen. Samtidigt vet jag att det är såhär jag fungerar. Du är den du är skapt att bli och vi beklagar sorgen. Ta en kaka så mår du mycket bättre!

Jag vill ändra på det. Jag vill nå en annan nivå av medvetande. Bli bättre än bäst. Hur blir jag det med de gener jag är född med? I vilken del av köttet sitter värdet i de aktioner jag utför? Är jag fångad i en mytologi där siffrorna ljuger? Vägde de mig fel med sina blickar? Jag vet en som är bättre än bäst.

Jag ville bara säga grattis! ;0)

Fairlight

Jag måste haft sex med en gris! Marilyn Manson om hur han drabbats av svininfluensan.

Har hämtat en stor del av barndomen från mina föräldrar. Ett släplass med mestadels tidningar, böcker, leksaker och spel. De kan liknas vid små skålar fulla med minnen.

Det är imponerande hur minnet fungerar. Jag lyfter upp ett gammalt spel och en fontän av minnen sköljer över mig. Det är inte enbart hågkomsten uppspelat i bildfragment. Jag fångar även känslan och små svårförklarade detaljer som jag borde glömt. Plötsligt är det julaftonsmorgon och jag är liten igen. Jag håller i spelkassetterna till Fairlight och Impossible Mission. Jag inser att det inte är för att åter spela det där spelet, leka med den där leksaken, läsa den där boken – jag sparat sakerna. Det enda jag vill är att hålla i dem för en stund. Det jag verkligen vill åt finns redan inom mig men jag behöver nycklar för att komma åt det. Det är en sjuhelsikes nyckelknippa jag dras med och konsekvens är ett offer för fel nycklar till rätt dörrar. Det finns inte en minsta liten chans att jag följer en röd tråd med mina tankar. Fibblar med nycklarna. Tur det för inkonsekvens är kul. Skitkul. Inbjuder till galna infallsvinklar och låter mig ändå byta åsikt inom radien av en femöring. Minns en uppsats jag skrev för nästan tio år sedan. Titeln var In memory of the unplugged man. Om jag minns rätt gick jag igenom hur minnet var uppbyggt och varför det är möjligt att lagra. Återblickar som denna får mig att inse att jag varit så oerhört mycket mindre dum än jag är idag. Det går onekligen åt rätt håll. En löpande tes i uppsatsen var att allting, alla beståndsdelar av vad som var vi fanns i vårt huvud. Jag gillar än idag de filosofiska grundsatserna i uppsatsen. Jag gillar inte att det hela mynnade ut i en framtida version av minnesknarkande uppkopplade människor a la Strange Days. Den ultimata versionen av framtiden bestod av hågkomst av det förflutna. Titeln prickade exakt vad jag ville säga med uppsatsen och vår vilja att återanknyta till enklare, gladare stunder i det förflutna. Det slår mig att jag genomgående, och ja det här är nästan en röd tråd, inte gillar teknologi trots att jag vältrar mig i den. Know your enemy. And try not to become the next Unabomber.

Det hela mynnar i slutändan ut i vad vi vill uppskatta hos oss själva. Är du som jag en person som krampar när du får i uppgift att skriva ner fem positiva egenskaper med dig själv? Ibland hittar jag inte en enda. Brukar stamma fram att jag försöker vara snäll. Att hundar åtminstone gillar mig. Den var bra. Inte det minsta dynamisk men hur i helvete ska man vara när man försöker bemöta sig själv? Vilka idioter ber oss egentligen att skriva sådana listor? Det blir helt enkelt inte The Real McCoy utan karbonfigurer som blåser bort i vinden. Läs inte det jag skriver. Läs mellan raderna istället. Läs vad någon annan skrivit och inbilla dig att det var jag som sade det. Läs någonting bra, någonting som kittlar neuronerna. Någonting långsamt och expansivt. Någonting mäktigt och vackert. Någonting annat. Läs för helvete.

Eller se en film om du inte orkar. District 9 väntar på dig.

På hundra år har vi tappat två tredjedelar av vårt språk. Det finns undantag – framförallt från akademiska familjer, men även de har tappat sitt verbala språköra. Messengersvengelska är inte vackert. Jag svor inte som liten. Ett medvetet beslut från min sida i förhoppningen om att andra ord skulle dyka upp i svordomarnas ställe. Förmodligen imploderade jag istället. Ja, så var det. Samtidigt läste jag upplagsverk från pärm till pärm i en förtvivlad förhoppning om att åtminstone någonting skulle fastna. Jag försökte andas i de ögonblick ett ööööh kändes som alternativet. Jag har andats mycket genom livet. Akademikersvenskan är lika ful även kryddad med alternativa ord. Vad är då vackert? Jag är enerverande tjatig på att återkomma till Stephen King. Prova läsa någonting av honom på engelska. Hur han lugnt vecklar ut sin historia och avväger ordens balans. Läs sedan någonting av Clive Cussler. Cussler har ett mycket begränsat språk som han kompenserar med ett vansinnigt tempo. Blinka till under en sida och huvudpersonen( oftast Dirk Pitt) har hunnit med att runda jorden och spränga månen. Under alla de böcker jag läst om Dirk Pitt har jag lärt mig att han är vältränad, snygg och gillar bilar. Djupare än så går inte personskildringarna. En avkrok, javisst. Språket är inte en konst. Det är ett hantverk och verktygen har rostat sönder eller ersatts av ett elektroniskt universalverktyg som stressar dagsljuset ur dagen.

Vad vill minnena säga mig? Jag tror vi kan relatera till en vetenskaplig metod för att finna ledtrådar. Ockhams rakkniv är en metod som ber oss leta efter de enklaste lösningarna. Krångla inte till det i onödan. Hela metoden får inte dras till sin spets eftersom det enklaste svaret på varför vi existerar är att vi inte existerar. Det finns någonting trivsamt i att vandra en varm sommardag längs en stillsam grusväg med någonting otvunget i sinnet och Fats Domino spelandes i huvudet. Ingen mp3-spelare intryckt i hörselgångarna utan hjärnan som spelar ur minnet.

Avskalad och lätt. Vi tillbringar första delen av vårt liv med att bygga upp intelligens. Resten av livet tillbringar vi med att försöka komma undan den.

Jag har ett helt gäng med skålar uppdukade i förrådet som hjälper mig. Hur jag nu kan vara rädd för någonting som är så litet är en annan fråga.

Spårlina

Jag ilar genom allt för att hinna med någonting annat.

Och det var då jag föll in i ytterligare en episod av hundgurun. Föll är förmodligen rätt val av ord eftersom det inte är ett ställe jag skulle vandra till med balansen i behåll. Du ser när man hamnar i hundguruns våld har kontrollen gått förlorad. Du förvandlas till en stereotyp och någon står där och petar på dig med en pinne. Du försöker till slut ta av hungurun pinnen men då slänger guruguran iväg pinnen och ber dig hämta den. Guruguran vet att vägen till absolut upplysning är att övertyga deltagarna att hunden de har vid sin sida, eller för den delen så långt ifrån deras sida den bara klarar av, går att laga. Allting går ut på att gurun ska skapa samma stämning som under ett spirituellt healingmöte i new age-stil. Och där står de allihopa, likt fab5-medlemmar i vardande och spelar ut sina register. Efter lite bearbetning klarar deltagarna inte längre av att gå rakt längre. Men låt oss distraheras, flyta bort och sväva fram en bit ovanför ytan. Sup in den rena luften och låt bli att krocka med tallarna. Det förefaller troligt att det enda sättet för en tall att skada oss är att vi hjälper den. Det är förvånande hur hjälpsamma vi är ibland. Men nu flyger vi mellan tallarna, över kalhyggena och förbi jägarna i sina jakttorn. Vi lämnar klubben och är på väg någonstans där vi vill vara. Sinnet flyger, tanken springer iväg, kroppen vandrar och vi glömmer. Vi glömmer goda råd, kontonummer, goda recept, tv-serier, gamla vänner och en väldig massa mer saker. Mänskligheten har glömt bort över 99 procent av sin historia och ackumulerade kunskap. Glömskan verkar vara en inbyggd funktion i oss. En välsignelse som dämpar smärtsamma minnen. Men över 99 procent? Har vi upplevt så lite genom historien vi vill minnas? Inte vet jag. Förmodligen har jag glömt svaret vilket inte kan vara bra. Näää dee ee ju lysande Sickan! Jag glömmer så mycket. Kan inte längre minnas varför jag började skriva detta och var jag ville komma. Eller var det inte så att jag ville komma någonstans där jag hellre ville vara? Det känns som jag slungar iväg orden mot bildskärmen. Mer än hälften studsar tillbaka och slår mig i ansiktet. Eller är det tallgrenar? Det kan vara svårt att veta med en så flyktig fantasi. Låt oss för spänningens skull anta att det är tallgrenar. Det skulle bara kännas så jäkla typiskt om jag började gorma över tallgrenar i ansiktet istället för att reflektera över det högst ovanliga i att flyga.

Sedan inser jag att det inte är första gången jag flyger genom tallgrenarna på jakt efter någonting. Samtidigt inser jag att jag njuter av den lilla smärta som uppstår. Den väcker ljuva minnen till liv. Somliga tror förmodligen att det är en skönare känsla att lomma omkring i cirklar. Jag tror att dessa blir bjudna på en tråkig resa, om de ens når sitt mål. En halvfisig känsla av kontroll. En all-inclusive resa till Mallorca. Behåll skiten.

När målet är nått kan man för blotta tankens skull fråga sig om det var viljan som tog dig dit. Eller frågade du dig ängsligt under hela vägen om du gjorde rätt nu? Är vi nöjda och var det kul?

Fega jävlar frågar sig alltid var bromsen är innan de börjar leta efter en gaspedal.

Plastförpackningar

Om du tänder ljuset… nej. Nej, nej, nej! Någonting hade fastnat i tanden och helvete. Telefonstolpen. Telefonstolpen för fasen tänkte han och vandrade fram till en olyckligt intilliggande stolpe som han slet upp för att använda som tandpetare. Han var stor. Det var inte tal om den saken. Större än det mesta. Med hjälp av stolpen lyckades han lirka lös en långtradare som fastnat mellan två tänder. Den föll till marken och förvreds skrikande till någonting som aldrig skulle rulla mer. Egentligen föredrog han mer organisk mat men järn var en viktig del av näringskedjan. I full frihet och utan begränsningar hade han växt till sig. Utan ett egentligt mått på vad storhetsvansinne var för någonting fastnade alla betänkligheter på ytan av en själ byggd av teflon. Allting var som en lek fylld av nyfiket oförstånd och i detta rum var han gud fader själv. Ett hus rasade av blotta beröringen av hans händer. Några människor och en riddare på häst flög iväg längs marken av de skakningar hans skratt framkallade. En transformer tappade huvudet efter ett misslyckat raketangrepp. Det fanns ingenting som kunde få honom att förlora. Inte i detta rum. Om han bara kunde växa lite till, eller förresten mycket till kanske han kunde börja snegla mot de andra rummen utanför. Det fanns varelser i rummen där utanför som fortfarande såg honom som liten och gullig.
Ett starkt sken lös upp och bländade honom, förtog hans krafter och förvandlade världen till plast,trä och tennfigurer. Hans mor stod i dörröppningen och såg ned på honom med ena handen fortfanade spelandes över strömbrytaren högt uppe på väggen. Det var som om hennes hand ville säga honom någonting.

Samtidigt inser jag att det finns viktigare frågor vi borde diskutera. Vardagsondska till exempel. Ett bra exempel på prima vardagsondska är den nya tidens plastförpackningar. Dessa underbara plastgjutna fästningar som skyddar stycket av teknologi du nyss inhandlat. Försöker du dumdristigt öppna de med händerna kommer du onekligen hamna på akuten om du inte hinner förblöda dessförinnan. Situationen blir inte mycket bättre med en sax och en stilla tanke av medlidande går till alla de personer som lyckats döda plastförpackningens underbara innehåll innan det kommit ut i frihet. I de situationer föremålet klarar sig ut ur förpackningen i ett stycke hamnar det i händerna på en person som för tillfället inte längre befinner sig i mental balans. Föreställ dig att vi skapade ett Robinson där deltagarna efter en vecka utan mat får ett helt tjog hamburgare levererade till sig – förpackade i plastförpackningar. Vilken underbar tv det skulle utveckla sig till. Tänker på alla kakförpackningar jag försökt öppna genom att följa instruktionerna på paketet. Digestivekakorna jag älskar ska alltid öppnas genom att man följer den pil som är ritad. Den skriker ut att om jag bara tar tag här och drar blir allting annat fridens liljor. Slutar dock alltid med att jag sliter vildsint i förpackningen och slutligen när kakorna är åtkomliga är de översta söndersmulade.

Det är mörkt ute nu och jag får nöja mig med att föreställa mig vad som syns och inte syns utanför fönstret. Kanske står det en älg där ute i tryggheten och ser in på mig från skenet av en datorskärm. Hur som helst är jag trött. Även om jag är större nu stannar jag upp en stund och fumlar med strömbrytaren innan jag går ut ur rummet. Det är en tanke som jag alltid kommer att bära med mig. Den ligger där inne och ringlar och viskar.

Om man tänder ljuset tillräckligt fort ser man mörkret.

Ett opraktiskt monster

Jag väljer ofta, nästan alltid att skriva om saker utanför händelsernas värld eftersom jag föredrar att lätt beröra vardagen utan att bli allför involverad i att spalta upp skiten. Skyffla in medvetandet i den stora smältugnen och värm dig på resterna sade monstret i garderoben till mig när jag var liten. Monstret i garderoben talade med mig varje kväll och jag lärde mig onekligen en massa bra saker. Det fanns dock en grundregel för våra samtal. Allt det där som var ”bra” fick inte innehålla någonting som kunde ge mig praktiska kunskaper. Monster är inte särskilt belevrade i den praktiska världen. Men vilka jävla historier jag fick höra! Ena rackarrökaren efter den andra levererades och fann ett hem i min hjärnas små vrår. Där kunde de springa omkring och bli vänner med varandra. Vissa gifte sig säkert och bildade familj. Allt det där var tillåtet så länge det inte var praktiskt. Någon gång, jag minns inte när, lämnade monstret mig och garderoben var åter bara en garderob. Förmodligen tog det hela sitt bagage med riktigt otäcka historier och flyttade in i min hjärna. Det är någonting ingalunda oroande jag märkt med mig. Jag känner mig tryggare i mörkret. Gärna djupt inne i en skog där jag kan sätta mig under ett träd och lyssna. Råkar du vandra förbi kanske jag tar ton, vem vet? Jag har många små ljusskygga historier på lut som längtar efter att komma ut.

Jag sprang och sprang eftersom jag var gjord för att springa. Jag sprang för att solen sken. Jag tog ett stort språng och hoppar, flyger, ler. En stillsam tanke som lämnar jorden. I himlen skiner solen mångdubbelt mer.